Jag skrattar och är glad varenda dag men det är ingen som ser hur dåligt jag egentligen mår. Jag är psykiskt förstörd, varken orkar eller vill göra något. Behöver någon att prata med och det har jag, massvis. Men det är ingen som förstår hur jag verkligen mår. Jag finner inte ens några ord för att förklara vad jag känner. Jag är inte säker på vad det är jag känner men jag vet att jag går sönder mer och mer för varje dag. Saken blir ju inte heller bättre av att jag kommer mer och mer efter i skolan för varje dag som passerar förbi.
Men än finns hoppet kvar om att jag en vacker dag ska kunna glömma det som hänt och gå vidare för att kunna bli den människa jag en gång var.